MED TOMMA HÄNDER.

1.  Säg något om Thereses andliga utveckling?

Kapitel.1

1 UPPVAKNANDET.

Vid julen 1886 förändrades allting.

Man kan inte jämföra Thereses inre tillväxt med

den hos andra fjortonåriga ungdomar.

Hon började mycket tidigt att intensivt

leva som kristen. 

Hon är knappt nio år gammal när hon medvetet

väljer helighetens ideal.

Kort tid därefter upptäcker hon lidandets nödvändighet och accepterar den.

Hon är radikal, hon "väljer allt" och

"vill inte vara helgon bara till hälften"

Hennes första kommunion, vid elva års ålder,

är ett länge förberett möte,

en "sammansmältning" med Herren.

Det är anledningen till stora eukaristiska nådegåvor, vilka särskilt kommer att inge henne kärlek till lidandet.

Ty lidandet finns där:  luttrande tvivel över hennes

gärningars moraliska värde, överkänsligheten

som tvingar henne till ett varaktigt tillstånd

av "god vilja", och som förblir overksamt

och fruktlöst fram till "julens nådegåva 1886.

Hon blir då äntligen befriad från sig själv

och psykologiskt i stånd att bättre upptäcka

omvälden:  Gud och medmänniskorna.

Jag kände kärleken tränga in i mitt hjärta,

behovet att glömma sig själv för att glädja

andra, och alltifrån det ögonblicket var jag lycklig!

2.  KALLELSEN.

Missionärskallelsen tilltalar henne, men för

sin egen del anser hon det mera logiskt att

leva sin kärlek till medmänniskorna inom

Karmels bedjande tillvaro.

Hon uttrycker sitt uppsåt på ett sätt som

betonar den sociala dimensionen när hon

inträder i klostret:

"Jag har kommit för att rädda själar och särskilt

för att be för prästerna".

Med kärleken som ideal -- det är nästan hennes enda bagage ---- befinner hon sig

den 18 april 1888 framför klausurporten till

karmelitklostret i Lisieux.

Med glatt hjärta stiger hon över tröskeln.

3.  ÖKNEN.

När Therese tänker tillbaka på sin resa till Rom,

skriver hon: "Aldrig förr hade jag varit omgiven

av sådan lyx.

Men lyckan ligger ju inte i rikedom, ty jag skulle

varit lyckligare under ett halmtak med hoppet

om Karmel, än bland förgyllda paneler,

vita marmortrappor och sidentapeter med

sorg i hjärtat.

Å, jag kände att glädjen inte ligger i tingen

omkring oss, den finns själens innersta,

och därför kan man äga den i ett fängelse likaväl

som i ett slott.

Jag är ju lyckligare i Karmel ---- även under

inre och yttre prövningar --- än i världen,

där jag var omgiven av livets bekvämligheter

och framförallt av familjelivets lycka"! 

Öknen möjliggör att man snabbt uppnå detta mål.

Johannes av korset uttrycker det så här:

den kortaste vägen till ALLTETS höjd

går genom INTET.

Så vill Therese också ha det: inga omvägar till

kringliggande bebodda trakter, utan rakt fram

genom öknens hjärta.

Ensamheten är då ingen tomhet.

Man är på väg till en oas där den älskade bor.

På så sätt följer oasen med oss, den älskade

kommer oss till mötes.

Öken får en djup dimension.

Försakelserna fylls av mening.

I själva verket befinner sig den Älskade inte

i oasen under den andliga ökenvandringen.

Therese råkar även ut för stunder, då natten kommer över öknen.

Allting förflyktigas.  Hon ser inte längre

den osynlige: det är lidandet, den djupaste erfarenheten av öknen.

Öknens hjärta är hjärtats öken.

Hon förnimmer inte längre Jesu hand.

Skälvande ser hon sig omkring.

Hon frestas att tänka:  Han är inte här,

han är ingenstans.

Men det är dålig logik. 

Däremot är det god logik att säga

"Saliga de som inte har sett men ändå tror "

( Joh. 20:29 ).

Och vi möter ständigt temat om kärleken till

Jesus i hennes brev från ökenvandringen

"jag vill ge Jesus allt, jag vill inte ge den skapade

varelsen så mycket som en atom av min kärlek.

Han vill att allt skall vara för honom.

Ja, då skall allt vara för honom, allt!"

Jag skulle vilja älska honom så mycket!....

Älska honom mer än han någonsin älskats!...

Min enda  önskan är att alltid göra Jesu vilja!"

Vår uppgift är att glömma oss själva, att tillintetgöra oss .... vi är så lite ....

och ändå vill Jesus att själarnas frälsning

skall bero på våra  uppoffringar, på vår kärlek

( ... ) livet blir kort,  evigheten oändlig...

Låt oss göra livet till ett ständigt offer,

ett kärlekens mysterium, för att trösta Jesus,

han önskar inte något annat än en blick,

en suck, men denna blick, denna suck bör vara

för honom ensam!...

Den dag då hon avlägger sina löften formulerar

hon denna bön:

"Må jag aldrig söka eller finna något utom

dig ensam ( ... ).

Låt aldrig det jordiska oroa min själ ( ... )

Jesus, jag ber dig endast om ( .... ) kärlek,

den oändliga kärleken utan annan gräns än dig ....

En kärlek som inte längre är jag, utan du,

min Jesus.

4. SANDEN.

Nu upptäcker hon sandens symbolik.

Sanden är en anonym massa av små korn,

alla lika varandra, nästan osynliga.

Sandkornet är en symbol för fattigdom och litenhet,

för det som inte drar till uppmärksamheten till sig.

Under Thereses första år i klostret passar bilden

med sandkornet föträffligt väl in i hennes tankevärld.

Hon lever dold för världen i ett klasurkloster.

Hon är nästan tillintetgjord under lidandets tyngd.

Dessutom upplever hon torka och tomhet i bönen.

Men hon vet att hon är utsatt för Solens brinnande

värme. Så länge tycker hon om små, oupptäckta

handlingar.  Kärleken är hennes ideal,

och vägen dit kan beskrivas som en ansträngning

att i allt förminska sig själv, sammanfattas

i valspråket:  "Försvinna för att älska".

I alla denna unga karmelits skrifter märker

man att det som ger henne mod i lidandet

är kärlek till Jesu person.

Hennes längtan efter att bli glömd och okänd

är helt inriktad på en person, det är en längtan

efter att han allena skall lägga märke till henne.

Therese har ständigt uttrycket "att vara liten"

på läpparna.  Hon kommer att ha det senare också. 

Dock kan en märkbar förändring konstateras.

Litenhet är under de första åren främst synonymt

med den ödmjukhet, som står till förfogande

för kärleken till Gud.

Senare kommer litenheten, som symboliseras

av barnet, att sträcka sig långt bortom

ödmjukheten, som för övrigt alltid kommer att

förbli ett grundelement.

Litenheten blir då huvudsakligen ett barns

"tillitsfulla hopp" till sin far.

Den står då inte längre till förfogande för vår

kärlek till Gud, för den kärlek vi vill bära fram,

utan för Guds barmhärtiga kärlek till oss,

som vi skall ta emot.

Här har vi Thereses djupaste övertygelse:

"Jag känner inte något annat sätt att nå

fullkomligheten än kärlek".

Efter flera års erfarenhet av sin egen vanmakt

och framför allt efter att ha blivit bländad

av insikten i Guds barmhärtighet skriver hon:

"Det är förtröstan och endast förtröstan

som kan leda oss till Kärleken. 

2.  Vad är Guds barmhärtighet för Therese?

KAPITEL 2.

FRÅN KRIS TILL AVSPÄNNING.

Det är en januari-kväll 1895.

I Karmeliterklostret har syster Therese dragit

sig tillbaka till den ensamma tystnaden i sin

lilla ouppvärmda cell. 

Hennes grova dräkt ger henne ett visst skydd

mot kylan.  Hon sitter på en liten pall,

som tillsammans med den hårda bädden -----

en halmmadrass, tre plankor, två små

bockar ---  utgör hela möblemanget.

Hon nhar nyss fyllt tjugotvå år och har varit

i klostret i nästan sju år.

Flickan har blivit en kvinna med samma andliga

iver som förr, men mera vis och mera innerlig.

Hon har trettiotvå månader kvar att leva.

Ljudlöst fortsätter tuberkulosen sitt nedbrytande

verk i hennes kropp.

Therese är en lycklig kvinna.

Hennes hjärta är fyllt av frid, glädje och Närvaro.

Den stränga ensamheten har något festligt

över sig denna iskalla kväll.

Det lilla rummet är fyllt av Gud.

Hon håller en skrivbräda på sina knän och skriver

ner några tankar om sitt liv.

Ungdomsminnen.

Hennes underordnade har så befallt.

Efter en första oro har hon i all enkelhet böjt

sig för denna befallning.

Det hon nu vill skriva ner på pappret är inte så mycket hennes liv utan snarare den

Älskades roll i henne kärleksäventyr.

Hon upptäcker honom i allting.

Snarare än att lägga fram fakta vill hon tala om

Guds nåderika godhet, som lyser rakt igenom

dessa fakta och ger dem djup.

Hennes kallelse, hela henne liv, hennes forna

lidanden och inre strider, ja, allt infogas

under ett "mysteriums" tecken.

Och detta mysterium fått ett namn:

"Barmhärtighet".

  

Mitt liv:

Ser mig själv: Levde i en 25 kvadrat lägenhet;

under tio års tid. 

Saknade en tv.  Läste Guds ord.

Tog ledighets dagar från jobbet.

Ibland kortare tid; ibland längre tid; i ensamhet.

3.  Vad innebär "den lilla vägen"? 

HENNES MANIFEST.

Berättelsen om den uppmuntrande drömmen

av den 10 maj är enligt Therese ett vackert

"preludium" till det som följer.

Under sömnen dyker en fråga upp ur hennes

undermedvetna  ( den lever alltså på djupet !):

"Begär ( inte Gud ) något mer av mig än mina

ynkliga små gärningar och mina önskningar.

Är han nöjd med mig?

Hon får ett jakande svar.  Therese vaknar av glädje.

Hon kommer alltid att se ett Herrens tecken

i denna dröm mitt i sin mörka prövning,

en garanti för äktheten i hennes väg.

Ty det är just i detta som hon ser sammanfattningen av sin "Lilla väg": att göra sitt bästa med "fattiga små gärningar" och för

övrigt "längta", alltså förtrösta på att Herren är nöjd med hennes oförmåga är nöjd med hennes

oförmåga och skall ge henne det som hon inte

kan förvärva själv.

Därför är denna berättelse en idealisk inledning

till Thereses "lila lära".

Låt oss se närmare på orden "fattiga små" gärningar.  De är inga ihåliga ord hos Therese

eller vanliga diminutiv föratt presentera

sakerna på mera charmerande sätt.

Som den äkta kontemplativa människa hon är

laddar hon sina intryck med mening!

Hon tror på det hon säger och är övertygad om

sin fattigdom och sin begränsning.

LITENHETEN är hennes livsklimat, men man anar vilket stort ädelmod som finns fördolt däri.

Litenhet är här ödmjukhetens djup,

självförglömmelse, utrymme för den Gud som

är större än det egna jaget, sanning,

beredskap att tjäna.

Sådana FATTIGA, sådana SMÅ har Jesus saligförklarat i sin Bergspredikan.
Therese ställer sig beslutsamt i deras led.
Hon ser de "små själarna" som en klass
privilegerade vänner till Jesus, ja, egentligen

den enda klass han håller av.

Om man inte blir som ett barn blir man inte

delaktig av himmelriket, säger han till varje människa  ( jfr   Matt 18:3 ).

Therese vill undvika varje sken av storhet.

Hon påminner om sin "otrohet", sina "svagheter",

sina "fel".

Ingenstans jämställer hon sig med de

fullkomliga.  Det är typiskt att hon i brevet utan

att tröttna stryker under uttrycket SMÅ SJÄLAR:

ända till sju gånger!

Det är där hon känner sig hemma! Det är för dem

hon skriver sin "lilla lära".   

Honn vet att de är legio.

I grund och botten skriver hon om den väg som

varje människa bör gå. 

4.   TILLIT OCH ÖVERLÅTELSE ÄR NYCKELORD

FÖR THERESE.

2.  GUD, DEN  OFÖRLIKNELIGE.

Therese konfonteras också med sin otillräcklighet på grund av den oändliga räckvidd hennes

kärlekslängtan har.

Älska, älska helt, oändligt, gränslöst:

sådan var och är hennes dröm.

Det är för detta som hon gjort sig fri.

Det är därför hon har blivit fattig på allt,

fri från sig själv, det är därför hon ber och vakar.

Det är hennes enda mål.

Men hon får mycket snart "sinne för det Oändliga".

PÅ sin professionsdag ber hon om "den

oändliga kärleken utan annan gräns än dig .....

En kärlek som inte längre är jag utan du,

min Jesus"   I sin offerakt bönfaller hon Gud

om den "fullkomliga" kärlekens "matyrium".

Manuskript B talar om kärlekens fullhet 

och nämner tiogånger denna kärleks #dårskap". 

Den kärlek hon överlämnar sig åt på detta sätt uppväcker ytterligare något inom henne.

Hon  upptäcker de latenta möjligheterna,

som slumrar i det mänskliga hjärtats djup

och som genom kärleken kan blomstra upp.

Som den unga kvinna hon är börjar hon njuta

smaken av kärleken till Jesus och människorna!

Här finns heller inga gränser!

Vid varje akt av kärlek känner hon en längtan:

"mera" och "på nytt"!

Hennes längtan tilltar hela tiden:

"Hjärtat förlorar inte sin naturliga ömhet därför

att man ger det åt Gud, tvärtom växer denna

ömhet genom att den blir renare och mera gudomlig"

"Med glädje känner jag att hjärtat vidgas

av kärleken till honom och att det förmår ge  ojämförligt mycket mera åt dem det älskar

än om det hade inkränkts till en självisk

och ofruktbar kärlek"

Varje vinst som kärleken har gjort skapar ny törst

och större kapacitet att dricka.

Varje erfarenhet av den kärlek somm hon ger och får ta emot framkallar hos Therese en längtan

att älska ännu mer intensivt.

Som er röd tråd genom hela Thereses liv i kärlek

går längtan efter att älska den Älskade

på det sätt han förtjänar: på ett i sanning värdigt sätt, och ge ett svar som överensstämmer

med den kärlek som hon älskas med,

ett svar där hon ger lika mycket som hon får,

utan att behålla något för sig själv.

Den ivrigt älskande Therese vill älska Herren

lika mycket som han älskar henne.

Men härmed viger hon sig åt ett gränslöst,

om än heligt, nederlag.

Vi älskar aldrig Gud så som han har älskat oss.

Han älskar oss altid först och mest.

Vi kommer aldrig att kunna återgälda

denna kärlek.

Vi måste alltid erkänna oss besegrade, ty

"Gud är större än vårt hjärta"  ( 1 Joh. 3:20 ).

Till honom riktar vi lovsången:

"Ty du alllena är helig.  Du allena Herre.

Du allena den Högste".

Likväl kan kärleken inte låta bli att sträva efter jämlikhet.

Johannes av Korset säger att "själen önskar

komma att älska Gud med samma renhet

och fullkomlighet som hon älskats med,

för att på så sätt återgälda honom hans

kärlek med sin egen" ( ..... )

"Denna jämlikhet har själen alltid åstundat,

både naturligt och övernaturligt,

emedan den älskade inte kan vara tillfreds

om hon inte känner att hon älskar lika mycket

som hon är älskad"

Therese inser med obönhörlig realism det faktum,

att vi aldrig kommer att kunna älska Gud SÅ

SOM han har älskat oss.

Vi kommer alltid att bli överträffade, vi kommer alltid till korta, vi måste alltid acceptera vår

kärleks otillräcklighet.

Vid sitt livs afton uttalar helgonet denna rörande

bekännelse:  "Din kärlek har alltsedan min barndom kommit mig till mötes, den har vuxit med mig,

och nu är den en avgrund vars djup  jag inte

kan pejla.   

Kärlek drar till sig kärlek, därför höjer jag min

blick mot dig, Jesus, den skulle vilja fylla den

avgrund som lockar den, men den är inte

ens en droppe i havet!......

För att älska dig så  som du älskar mig,

måste jag låna din kärlek, först då finner

jag vila"

Efter dessa refektioner kan man dra två slutsatser:

1.   Ödmjukhet är ett grundelement på Thereses väg

mot heligheten.

Människan måste ödmjukt acceptera sin

faktiska och oundvikliga ofullkomlighet.

Hon måste i sanning acceptera sig själv

sådan hon är. 

    

2.  Man ser hoppets betydelse.

Kärleken kan aldrig av egen kraft komma dit

den vill.  Det finns verkliga tillkortakommanden

och det är en omöjlighet att någonsin kunna

återgälda Gud med samma mynt,

med kärlekens mynt.

Gentemot honom står vi i alltid i skuld.

Dååterstår det endast att be, bönfalla, hoppas:

"Herre, värdigas låta din egen kärlek växa i mig.

Komplettera det som saknas i min kärlek.

Fyll mina tomma händer, ge mig ditt hjärta."