ORDSPRÅKSBOKEN.  15:1-16.

¤Ordspråksboken.  15:1.

1.  #Mjukt svar stillar vrede,

hårda ord väcker harm#.

Ödmjukt, ömsint och milt svar; 

stillar vreden och förbittringen.

Våldsamma, oförsonliga och hårdhjärtade ord;

ger förbittring, irritation och upprördhet.   

Ordspråksboken.  25:15.

15.  #Tålamod beveker härskare,

mild tunga bräcker ben#.

Tålmodigheten, uthålligheten och tåligheten;

påverkar och mjukar upp styresmännens sinnen.

Fridsam, saktmodig och mild tunga;

knäcker och bryter sönder ben. 

¤Ordspråksboken.  15:2.

2.  #Den vises tal flödar av kunskap,

ur dårens mun strömmar enfald#.

Förnuftiges tal och klokes tal; flödar av

lärdom, klarhet och kunnighet.

Ur dumdristiges och idiotens muns ord;

strömmar dumheter och okunnighet.

Ordspråksboken.  13:16.

16.  #Den förståndige gör allt med insikt,

dåren sprider dumhet omkring sig#.

Betänksamme och kloke gör allt med;

förståelse och kännedom.

Dumdristige och idioten; sprider okunnighet

och struntprat i sin omgivning.

¤Ordspråksboken.  15:3.

3.  #Herrens blick når överallt,

den följer onda och goda#.

Herrens allvetande blickar ser överallt.

Allvetande blickar vakar över omoralen,

ondsintheten, arvssynden och dödssynden.

Vakar över; renhjärtligheten, syndfriheten

och ostraffligheten.

Ordspråksboken.  5:21.

21.  #Herren ser var människan går,

han ger akt på alla hennes steg#.

Allvetande blickar ser människans fotsteg.

Iakktar och lyssnar på hennes steg;

till att göra det onda eller goda.

¤Ordspråksboken.  15:4.

4.  #Läkande ord är ett livets träd

men svekfulla knäcker lusten att leva#.

Läker och återställer inre hälsan;

ordens läkande av själssår.

Falska och illistiga ord; ger ångest,

rädsla och oro.

Ordspråksboken.  12:18.

18.  #Tanklösa ord kan såra som svärd,

men den vises tal ger läkedom#.

Tankspridda och korttänkta ord;

ger djupa själssår.

Förnuftigt och klokt tal; ger läkedom

till ande, själ och kropp.

¤Ordspråksboken.  15:5.

5.  #Dåren förkastar sin fars fostran,

klok den som låter sig tuktas#.

Dumdristige och idioten; avvisar och fördömer

sin fars fostran och tuktan i de andliga dygderna.

Vise och förståndige; förstår tuktighetens djupheter, in i treenighetens inre liv.

Ordspråksboken.  10:17.

17.  #Den som tar emot fostran visar vägen till liv,

den som undviker tuktan leder vilse#.

Ödmjukt hjärta+öppenhjärtlighet inför fostrans

inre liv, vägen till livets varaktighet.

Ej hörsammar tuktans inbjudan; leder till

förvillelse och villovägar. 

¤Ordspråksboken.  15:6.

6.  #I den rättfärdiges hus samlas rika skatter,

vad den onde tjänar förfäras#.

I den sveklöses och svekfries hus;

samlas värdefulla rikedomar.

Samvetslöses och ondsintes förtjänst;

värdelös och betydelselös i människors

och Guds ögon. 

Jobs bok. 27:19.

19.  #Rik går han till sängs ---- en sista gång:

när han slår upp sina ögon är allt borta#.

Rikedomens otrygghet; rik inför nattens vila,

bemöts av fattigdomen; efter nattens vila.

¤Ordspråksboken.  15:7.

7.  #Den vises ord sprider kunskap

dårens tankar går vilse#.

Klokes och förståndiges ord; sprider kunnighet,

lärdom och insikt.

Dumdristiges och idiotens tankar;

förvillelsens och villovägarnas tankar.

¤Ordspråksboken.  15:8.

8.  #Den ondes offer väcker Herrens avsky,

den rättrådiges bön behagar honom#.

Samvetslöses och ondsintes offer;

väcker Herrens förakt och hat.

Sveklöses och svekfries böneliv;

Herrens hjärtats välbehag.

Jesaja bok. 1:11.

11.  Vad skall jag med alla era slaktoffer?

säger Herren.

Jag är mätt på brännofferbaggar

och gödkalvars fett, jag vill inte ha blodet

från tjurar och lamm och bockar#.

Herrens förakt och hat mot egna gärningars

offertjänst; i likhet med Kains offertjänst;

ej Herren till välbehag.

¤Ordspråksboken.  15:9.

9.  #Herren avskyr syndigt leverne,

strävan efter rättfärdighet älskar han#.

Herren föraktar och hatar köttets gärningar 

Gal. 5:19-21.

Renhjärtligheten, syndfriheten och ostraffligheten;

Herren till välbehag.

Ordspråksboken.  11:20.

20.  #Rent silver är den rättfärdiges tal,

de ondas tankar är utan värde#.

Renhjärtades, syndfries och ostraffliges tal;

liknar silvrets dyrbara renhet.

Samvetslöses och ondsintes tankar;

betydelselösa och tomhetens tankar.

¤Ordspråksboken.  15:10.

10.  #För den avfällige är fostran ett ont,

men den som skyr tuktan måste dö#.

För den otrogne är andlig fostran; smärtsam

och plågosam.

Otrognes olydnad inför tuktans inbjudan;

får uppleva dödens verklighet.

¤Ordspråksboken. 15:11.

11.  #Dödsriket och avgrunden ligger

öppna för Herren, hur mycket mer då

människors hjärtan#.

Herrens kännedom om dödsrikets

och avgrundens verklighet.

Herrens allvetande kännedom om

människans inre tankar och vilja.

Jobs bok.  26:6.

Bildads tredje tal; från Shuach.

6.  #Dödsriket ligger naket inför honom,

avgrunden är lottad#.

Psalm. 139:1.

En psalm av David.

1.  #Herre du rannsakar mig och känner mig#.

Herre, du prövar och undersöker mitt hjärtats trohet.

Du har kunnigheten och insikten av mitt

hjärtats renhet, ärlighet och öppenhjärtlighet.

Ordspråksboken.  20:27.

27.  #Herren vakar över människans livsande

och ser in i hennes innersta#.

Herren skapade människan till sin avbild;

i skapelsens sjätte dag; inblåste sin livsande

i hennes näsas andningsorgan.

I sin kärleksfulla ömhet; vakar över

hennes livsande. 

Hans allvetande ögon ser in i hennes innersta liv.

Ordspråksboken.  21:2.

2.  #Människan tycker sig handla rätt,

men hjärtat prövas av Herren#.

Människans egoistiska vilja; tror på vad hon

själv gör och vill göra.

Herrens närvaro prövar och undersöker;

hennes hjärtats innersta vilja och tankar.

Ordspråksboken.  24:12.

12.  #"Vi visste ingenting", säger du,

men han som prövar hjärtan ser,

han som vakar över ditt liv vet,

och han ger alla deras gärningars lön#.

Lögnen förnekar och förskjuter sanningen.

Herrens allvetande ögon; prövar och undersöker;

människors hjärtans innandömen.

Hans vaksamma öga; ger honom kännedom.

Belönar deras hjärtans gärningar. 

Jesus Syraks bok.  23:19.

19.  #Han fruktar bara människors ögon,

men Herrens ögon känner han inte;

de är oändligt klarare än solljuset,

de ser varje steg som människor tar

och blickar in i gömda vrår#.

Människans sinnerlighet; känner en rädsla

inför människors ögons tänkande.

Sinnerligheten känner inte Herrens allvetande ögon.

Hans ögons renhet och överskådlighet;

ej jämförbart med solljusets ljusstrålar.

Hans renhets ljusstrålar belyser;

varje fotsteg hon tar.

Hans belysta+allvetande blickar ser in i

människans innersta liv.   

Lukas.  16:15.

15.  #Ni vill framstå som rättfärdiga inför

människorna, men Gud känner era hjärtan.

Det som människor sätter högt är skändligt

i Guds ögon#.

Egoviljan: vill visa sig renhjärtlig, syndfri och

ostrafflig inför människors och Guds ögon.

Guds allvetande ögon prövar och undersöker;

era hjärtans innandömen.

Inför den mänskliga sinnerligheten äras;

i Guds ögon avskyvärt och förkastligt. 

Hebreerbrevet.  4:13.

13.  #Ingenting kan döljas för honom,

allt skapat ligger naket och blottat för hans öga.

Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap#.

Ingenting hålls hemlighet inför honom.

Alla skapade livsvarelse; ses av honom;

allt dras fram i ljuset inför honom.

Inför Hans domstol; skall vi alla stå till svars för;

vårt jordiska liv.

¤Ordspråksboken.  15:12.

12.  #Hädaren ogillar klander,

han söker sig ej till de visa#.

Bespottaren och föraktaren; fördömer och avskyr,

kritik och anklagelser. 

Låter sig ej inbjudas av de visas närvaro.

Ordspråksboken.  9:7.

7.  #Den som tillrättavisar en hädare blir skymfad,

den som klandrar en syndare möter hån#.

Bespottaren och föraktaren lyssnar inte på

moralpredikan, förmaningar och tillrättavisningar.

Kritisera och anklaga en syndaträls livsstil

och livsföring; bemöts av bespottelse,

glåpord och förödmjukelse.  

Ordspråksboken.  13:1.

1.  #En klok son älskar fostran, den trotsige

lyssnar inte på klander#.

Vis, erfaren och förståndig son; bemöts av

fostrans kärlekssår.

Hårdnackade och övermodiga;

lyssnar inte på kritik och anklagelser.

¤Ordspråksboken.  15:13.

13.  #Glatt hjärta ger ljus uppsyn,

sorg skapar modlöshet#.

Förnöjsamt hjärta; utstrålar ett fint 

och mjukt leende. 

Sorgset hjärta skapar rädsla och missmod.

Ordspråksboken. 17:22.

22.  #Glatt hjärta ger god hälsa,

modlöshet suger märgen ur benen#.

Tacksamt hjärta; läkande och hälsosam.

Missmod och rädsla; livsglädjens

och hjärtefridens fara och olycka.  

¤Ordspråksboken.  15:14.

14.  #En klok man söker kunskap,

dåren ägnar sig åt dumt prat#.

Vis och förnuftig man; känner hjärtats

längtan efter insikten och lärdomen. 

Samvetslöse och ondsinte; tar sig tid för

sruntprat prat och tomma ord.

Ordspråksboken.  13:16.

16.  #Den förståndige gör allt med insikt,

dåren sprider dumhet omkring sig#.

Fullkomliges, klokes och betänksammes;

livsstil och livsföring; återspeglar hans

insiktsfulla vilja.

Samvetslöse och ondsinte; sprider

sin dumdristighet och idioti i sin omgivning.

¤Ordspråksboken.  15:15.

15.  #Den fattige har det alltid svårt,

men gott lynne ger ständig fest#.

Fattiges fattigdom; lidande och smärtsam.

Varmhjärtat och godhjärtat sinne;

ger daglig inre glädje, ro och harmoni. 

¤Ordspråksboken.  15:16.

16.  #Bättre knapphet och gudsfruktan

än överflöd och oro#.

Bättre livets brister och fattigdom

och hjärtats lydnad inför Herrens lagbud;

i stället för rikedomens lyx och överflöd.

Psalm.  37:16.

16.  #Bättre det lilla den rättfärdige har än de gudlösas stora rikedom#.

Bättre livsstil och livsföring i den renhjärtliges,

syndfries och ostraffliges närvaro;

i stället för gudsförnekarens och fördömdes

närvaro i lyx och överflöd. 

Ordspråksboken.  16:8.

8.  #Bättre äga lite med rättfärdighet

än tjäna mycket med orätt#.

Bättre liv i renhjärtligheten, syndfriheten

och ostraffligheten; i stället för att förtjäna

en orätt vinning.

Predikaren.  4:6.

6.  #Bättre en handfull i lugn och ro

än två händer fulla och mycket möda,

ett jagande efter vind#.

Bättre en livsföring i lugnets och rons

ärerika välsignelser; i stället för arbetssamma,

och arbetstyngda händer.

Arbetsamma händers jagande efter

agnarnas tomhet.

Predikaren.  5:11.

11.  #God är arbetarens sömn, han må äta litet

eller mycket, men den rikes överflöd ger

honom ingen ro att sova#.

Arbetarens sömn fin och givande.

Penningstarkes och förmögnes; lyx och överflöd,

ger honom daglig oro, inför nattens vila.

Jesus Syraks bok.  29:22.

22.  #Bättre leva fattigt i ett skjul av bräder

än äta överdådigt i en annans hus#.

Bättre liv i fattigdom; i ett byggnadsverk

av bräder; i stället för frosseri i annans hus.

ORDSPRÅKSBOKEN.  14:19-35.

¤Ordspråksboken.  14:19.

19.  #Den onde måste buga för den gode,

syndaren vid den rättfärdiges dörr#.

Samvetslöse och ondsinte; ödmjukar sig

inför den varmhjärtade och godhjärtade.

Gudsföraktaren och syndaträlen;

ödmjukar sig inför den renhjärtiges, syndfries

och ostraffliges dörr.    

¤Ordspråksboken.  14:20.

20.  #Den fattige avskys även av sin like,

men rik man har många vänner#.

Nödlidande, behövande och tomhänte;

känner ingen gemenskap i fattigas närvaro.

Förmögen och välbärgad man; har

en givande vänskap.

Ordspråksboken. 19:24.

24.  #Den late sticker handen i skålen

men ids inte föra den till munnen#.

Latheten och bekvämligheten;

ovillig i att äta skålens näringsrika föda.

Jesus Syraks bok.  6:10.

10.  #Somliga vänner är gärna gäster vid ditt bord

men stannar inte hos dig i nödens tid#.

Visar en vänskapskänsla vid ett dukat bord.

Ej beprövad vänskap; ej tillgänglig i trångmål,

svårigheter, lidande och olyckor.

 

Jesus Syraks bok.  13:21.

21.  #Snavar den rike får han stöd av sina vänner.

Faller den ringe stöter hans vänner bort honom#.

Penningsstarke och välbärgade; känner vänners stöd och hjälp i svårigheter, lidande och olyckor.

Nödställde, behövande och tomhänte;

hans vänners slutna händer; förargas

och reagerar sig mot honom.

¤Ordspråksboken.  14:21.

21.  #Den som föraktar sin broder är en syndare,

lycklig den som tar sig an en nödställd#.

Ringaktar, förkastar och avskyr sin broder;

gudsförnekare och syndens träl. ????

Välsignad den som visar omsorg, ömhet och värme;

mot den tomhänte och behövande.

Ordspråksboken.  11:25.

25.  #En givmild människa får rikt igen,

den som mättar andra blir själv mättad#.

Frikostig och godhjärtad människa;

får tillbaks i överflödets inre glädje, ro och harmoni.

¤Ordspråksboken.  14:22.

22.  #Ränksmidaren går alltid vilse,

den som vill gott möter trofast kärlek#.

Intrigmakaren går på villovägar.

Godhjärtade och varmhjärtade möter

trohetens och ståndaktighetens kärleksfulla

ömsinthet och ömhet.

¤Ordspråksboken.  14:23.

23.  #All möda ger vinst, prat bara förlust#.

All arbetsam flitighet belönas.

Pratsamheten och pratsjukheten; ej belönas.

Ordspråksboken.  10:4.

4.  #Lat hand gör fattig man,

flitig hand gör rik#.

Lat och bekväm hand++sluten hand;

Sluten hand++fattig man;  ej givande.

Sluten hand; ej arbetsam.

Sluten hand; lat och bekväm.

Lathetens och bekvämlighetens ovilja;

Ej givande; övermodig; tänker bara på sig själv.

Flitig, arbetsam och ihärdig hand:

gör människan rik på överflöd;

God vänskap, uppmuntrande ord, ärad i staden,

i Guds och människors ögon.

 Ordspråksboken. 21:5

5.  #Flit och förutseende ger vinst,

hastverk bara förlust#.

Arbetsamhet, strävsamhet och arbetsiver;

klokhet, vaksamhet och framsynthet;

gör livet meningsfullt och innehållsrikt.

Slarvigheten och fuskverksamhet;

ger fattigdom, lidande och olyckor. 

¤Ordspråksboken.  14:24.

24.  #Rikedom är den vises krona,

dårens krans är enfald#.

Välstånd och överflöd; den vises ärekrona.

Samvetslöses och ondsintes blomsterkrans;

kortsyntheten och omdömeslösheten.

¤Ordspråksboken.  14:25.

25.  #Ett sannfärdigt vittne räddar liv,

en menedare bedrar#.

Ärligt och sanningsenligt vittne räddar

och försvarar liv.

Den falske; sviker, vilseleder och förråder. 

Ordspråksboken.  12:17.

17.  #Ett ärligt vittne säger sanningen,

en menedare bedrar#.

Trovärdigt, öppenhjärtligt och rättvist vittne;

säger sanningen.

Den falske; sviker, förråder och ljuger

för sanningen.

¤Ordspråksboken.  14:26.

26.  #Den som fruktar Herren har ett tryggt värn,

och barnen får en säker tillflykt#.

Hjärtats lydnad+hörsammar herdens röst;

ó-bekymrad, säker, självmedveten och lugn;

själens försvar och skydd. 

Familjens barn;  känner en lugn och trygg

känsla i föräldrarnas gemenskap.

Ordspråksboken.  10:29.

29.  #Herren är den oförvitliges värn

men ogärningsmannens olycka#.

Herren den syndfries och felfries försvar

och beskydd. 

Herren är lagens förbrytares olycka och fara.

¤Ordspråksboken.  14:27.

27.  #Gudsfruktan är en källa till liv,

en hjälp att undgå dödens snaror#.

Livets lydnad i Herrens uppmaningar och budord;

källan till inre livsglädje, ro och harmoni.

Lydiga fotsteg; stödet och hjälpen;

inför dödens listiga snaror.

Ordspråksboken.  10:11.

11.  #Den rättfärdiges ord är en källa till liv,

de ondas ord gömmer ofärd#.

Renhjärtades, syndfries och ostraffliges ord;

Ordspråksboken.  19:23.

23.  #Gudsfruktan ger människan liv,

hon får vila mätt, skonad från olyckor#.

¤Ordspråksboken.  14:28.

28.  #Talrik är befolkning är kungens ära,

brist på folk blir furstens fall#.

Befolkningens fruktsamhet; kungens ärekrona.

Ofruksamheten; härskarens och furstens;

misslyckande och fördärv.

¤Ordspråksboken.  14:29.

29.  #Den tålmodige är full av insikt,

den hetsige ökar sin dårskap#.

Behärskade, långmodige och fördragsamme;

hjärtat fyllt av insiktens fullhet.

Hetlevrade, ilskne och otålige;

förökar sin dumdristighet.

Ordspråksboken.  12:16.

16.  #Dåren låter genast sin vrede märkas,

den förståndige låtsas inte om en skymf#.

¤Ordspråksboken.  14:30.

30.  #Sinnesfrid ger kroppen hälsa,

lidelse är röta i benen#.

Själsro, själslugn och inre frid;

kroppens läkedom och hälsa.

Ordspråksboken.  17:22.

22.  #Glatt hjärta ger god hälsa,

modlöshet suger märgen ur henne#.

¤Ordspråksboken.  14:31.

31.  #Att förtrycka de ringa är att smäda deras

skapare, ärar honom gör dem hjälper de fattiga#.

Förslava, tyrrannisera och trälbinda;

fattiga, obetydliga och anspråkslösa;

skymfar, bespottar, förtalar och hånar

deras skapare.

Ära skaparen; gör stödet och hjälpsamma

händer mot de fattiga och nödlidande. 

Ordspråksboken.  14:21.

21.  #Den som föraktar sin broder är en syndare,

lycklig den som tar sig an en nödställd#.

Ordspråksboken.  17:5.

5.  #Att håna en fattig är att smäda hans skapare,

den skadeglade undgår inte straff#.

¤Ordspråksboken.  14:32.

32.  #Syndaren slås omkull av sin ondska,

den rättfärdige skyddas av sin redbarhet#.

Gudsförnekaren och syndaträlen;

faller i sin elakhet, illvilja och ondsinthet.

Renhjärtade, syndfrie och ostrafflige;

skyddas av sin svekfrihet, öppenhjärtlighet

och ordfasthet.  

Ordspråksboken.  11:5.

5.  #Den redbares rättfärdighet jämnar hans väg,

den onde faller på sin ondska#.

¤Ordspråksboken.  14:33. 

33.  #I den klokes bröst finner visheten ro,

men bland dårar far hon illa#.

I den klokes hjärta; bor vishetens inre ro.

Samvetslöses och ordsintes liv; i faror och olyckor.

¤Ordspråksboken.  14:34.

34.  #Rättfärdighet ger landet ära,

synd vanhedrar ett folk#.

Renhjärtligheten, syndfriheten och ostraffligheten;

ger landet en ärekrona.

Arvsynden, dödssynden och förvillelsen;

vanärar, förnedrar och kränker landets befolkning.

¤Ordspråksboken.  14:35.

35.  #En duktig tjänare vinner kungens gunst,

en oduglig drabbas av hans vrede#.

Flitig och arbetsam tjänare; vinner kungens

välbehag välvilja.

Lat och bekväm tjänare; bemöts av

kungens vrede, raseri och förbittring.

MED TOMMA HÄNDER.

1.  Säg något om Thereses andliga utveckling?

Kapitel.1

1 UPPVAKNANDET.

Vid julen 1886 förändrades allting.

Man kan inte jämföra Thereses inre tillväxt med

den hos andra fjortonåriga ungdomar.

Hon började mycket tidigt att intensivt

leva som kristen. 

Hon är knappt nio år gammal när hon medvetet

väljer helighetens ideal.

Kort tid därefter upptäcker hon lidandets nödvändighet och accepterar den.

Hon är radikal, hon "väljer allt" och

"vill inte vara helgon bara till hälften"

Hennes första kommunion, vid elva års ålder,

är ett länge förberett möte,

en "sammansmältning" med Herren.

Det är anledningen till stora eukaristiska nådegåvor, vilka särskilt kommer att inge henne kärlek till lidandet.

Ty lidandet finns där:  luttrande tvivel över hennes

gärningars moraliska värde, överkänsligheten

som tvingar henne till ett varaktigt tillstånd

av "god vilja", och som förblir overksamt

och fruktlöst fram till "julens nådegåva 1886.

Hon blir då äntligen befriad från sig själv

och psykologiskt i stånd att bättre upptäcka

omvälden:  Gud och medmänniskorna.

Jag kände kärleken tränga in i mitt hjärta,

behovet att glömma sig själv för att glädja

andra, och alltifrån det ögonblicket var jag lycklig!

2.  KALLELSEN.

Missionärskallelsen tilltalar henne, men för

sin egen del anser hon det mera logiskt att

leva sin kärlek till medmänniskorna inom

Karmels bedjande tillvaro.

Hon uttrycker sitt uppsåt på ett sätt som

betonar den sociala dimensionen när hon

inträder i klostret:

"Jag har kommit för att rädda själar och särskilt

för att be för prästerna".

Med kärleken som ideal -- det är nästan hennes enda bagage ---- befinner hon sig

den 18 april 1888 framför klausurporten till

karmelitklostret i Lisieux.

Med glatt hjärta stiger hon över tröskeln.

3.  ÖKNEN.

När Therese tänker tillbaka på sin resa till Rom,

skriver hon: "Aldrig förr hade jag varit omgiven

av sådan lyx.

Men lyckan ligger ju inte i rikedom, ty jag skulle

varit lyckligare under ett halmtak med hoppet

om Karmel, än bland förgyllda paneler,

vita marmortrappor och sidentapeter med

sorg i hjärtat.

Å, jag kände att glädjen inte ligger i tingen

omkring oss, den finns själens innersta,

och därför kan man äga den i ett fängelse likaväl

som i ett slott.

Jag är ju lyckligare i Karmel ---- även under

inre och yttre prövningar --- än i världen,

där jag var omgiven av livets bekvämligheter

och framförallt av familjelivets lycka"! 

Öknen möjliggör att man snabbt uppnå detta mål.

Johannes av korset uttrycker det så här:

den kortaste vägen till ALLTETS höjd

går genom INTET.

Så vill Therese också ha det: inga omvägar till

kringliggande bebodda trakter, utan rakt fram

genom öknens hjärta.

Ensamheten är då ingen tomhet.

Man är på väg till en oas där den älskade bor.

På så sätt följer oasen med oss, den älskade

kommer oss till mötes.

Öken får en djup dimension.

Försakelserna fylls av mening.

I själva verket befinner sig den Älskade inte

i oasen under den andliga ökenvandringen.

Therese råkar även ut för stunder, då natten kommer över öknen.

Allting förflyktigas.  Hon ser inte längre

den osynlige: det är lidandet, den djupaste erfarenheten av öknen.

Öknens hjärta är hjärtats öken.

Hon förnimmer inte längre Jesu hand.

Skälvande ser hon sig omkring.

Hon frestas att tänka:  Han är inte här,

han är ingenstans.

Men det är dålig logik. 

Däremot är det god logik att säga

"Saliga de som inte har sett men ändå tror "

( Joh. 20:29 ).

Och vi möter ständigt temat om kärleken till

Jesus i hennes brev från ökenvandringen

"jag vill ge Jesus allt, jag vill inte ge den skapade

varelsen så mycket som en atom av min kärlek.

Han vill att allt skall vara för honom.

Ja, då skall allt vara för honom, allt!"

Jag skulle vilja älska honom så mycket!....

Älska honom mer än han någonsin älskats!...

Min enda  önskan är att alltid göra Jesu vilja!"

Vår uppgift är att glömma oss själva, att tillintetgöra oss .... vi är så lite ....

och ändå vill Jesus att själarnas frälsning

skall bero på våra  uppoffringar, på vår kärlek

( ... ) livet blir kort,  evigheten oändlig...

Låt oss göra livet till ett ständigt offer,

ett kärlekens mysterium, för att trösta Jesus,

han önskar inte något annat än en blick,

en suck, men denna blick, denna suck bör vara

för honom ensam!...

Den dag då hon avlägger sina löften formulerar

hon denna bön:

"Må jag aldrig söka eller finna något utom

dig ensam ( ... ).

Låt aldrig det jordiska oroa min själ ( ... )

Jesus, jag ber dig endast om ( .... ) kärlek,

den oändliga kärleken utan annan gräns än dig ....

En kärlek som inte längre är jag, utan du,

min Jesus.

4. SANDEN.

Nu upptäcker hon sandens symbolik.

Sanden är en anonym massa av små korn,

alla lika varandra, nästan osynliga.

Sandkornet är en symbol för fattigdom och litenhet,

för det som inte drar till uppmärksamheten till sig.

Under Thereses första år i klostret passar bilden

med sandkornet föträffligt väl in i hennes tankevärld.

Hon lever dold för världen i ett klasurkloster.

Hon är nästan tillintetgjord under lidandets tyngd.

Dessutom upplever hon torka och tomhet i bönen.

Men hon vet att hon är utsatt för Solens brinnande

värme. Så länge tycker hon om små, oupptäckta

handlingar.  Kärleken är hennes ideal,

och vägen dit kan beskrivas som en ansträngning

att i allt förminska sig själv, sammanfattas

i valspråket:  "Försvinna för att älska".

I alla denna unga karmelits skrifter märker

man att det som ger henne mod i lidandet

är kärlek till Jesu person.

Hennes längtan efter att bli glömd och okänd

är helt inriktad på en person, det är en längtan

efter att han allena skall lägga märke till henne.

Therese har ständigt uttrycket "att vara liten"

på läpparna.  Hon kommer att ha det senare också. 

Dock kan en märkbar förändring konstateras.

Litenhet är under de första åren främst synonymt

med den ödmjukhet, som står till förfogande

för kärleken till Gud.

Senare kommer litenheten, som symboliseras

av barnet, att sträcka sig långt bortom

ödmjukheten, som för övrigt alltid kommer att

förbli ett grundelement.

Litenheten blir då huvudsakligen ett barns

"tillitsfulla hopp" till sin far.

Den står då inte längre till förfogande för vår

kärlek till Gud, för den kärlek vi vill bära fram,

utan för Guds barmhärtiga kärlek till oss,

som vi skall ta emot.

Här har vi Thereses djupaste övertygelse:

"Jag känner inte något annat sätt att nå

fullkomligheten än kärlek".

Efter flera års erfarenhet av sin egen vanmakt

och framför allt efter att ha blivit bländad

av insikten i Guds barmhärtighet skriver hon:

"Det är förtröstan och endast förtröstan

som kan leda oss till Kärleken. 

2.  Vad är Guds barmhärtighet för Therese?

KAPITEL 2.

FRÅN KRIS TILL AVSPÄNNING.

Det är en januari-kväll 1895.

I Karmeliterklostret har syster Therese dragit

sig tillbaka till den ensamma tystnaden i sin

lilla ouppvärmda cell. 

Hennes grova dräkt ger henne ett visst skydd

mot kylan.  Hon sitter på en liten pall,

som tillsammans med den hårda bädden -----

en halmmadrass, tre plankor, två små

bockar ---  utgör hela möblemanget.

Hon nhar nyss fyllt tjugotvå år och har varit

i klostret i nästan sju år.

Flickan har blivit en kvinna med samma andliga

iver som förr, men mera vis och mera innerlig.

Hon har trettiotvå månader kvar att leva.

Ljudlöst fortsätter tuberkulosen sitt nedbrytande

verk i hennes kropp.

Therese är en lycklig kvinna.

Hennes hjärta är fyllt av frid, glädje och Närvaro.

Den stränga ensamheten har något festligt

över sig denna iskalla kväll.

Det lilla rummet är fyllt av Gud.

Hon håller en skrivbräda på sina knän och skriver

ner några tankar om sitt liv.

Ungdomsminnen.

Hennes underordnade har så befallt.

Efter en första oro har hon i all enkelhet böjt

sig för denna befallning.

Det hon nu vill skriva ner på pappret är inte så mycket hennes liv utan snarare den

Älskades roll i henne kärleksäventyr.

Hon upptäcker honom i allting.

Snarare än att lägga fram fakta vill hon tala om

Guds nåderika godhet, som lyser rakt igenom

dessa fakta och ger dem djup.

Hennes kallelse, hela henne liv, hennes forna

lidanden och inre strider, ja, allt infogas

under ett "mysteriums" tecken.

Och detta mysterium fått ett namn:

"Barmhärtighet".

  

Mitt liv:

Ser mig själv: Levde i en 25 kvadrat lägenhet;

under tio års tid. 

Saknade en tv.  Läste Guds ord.

Tog ledighets dagar från jobbet.

Ibland kortare tid; ibland längre tid; i ensamhet.

3.  Vad innebär "den lilla vägen"? 

HENNES MANIFEST.

Berättelsen om den uppmuntrande drömmen

av den 10 maj är enligt Therese ett vackert

"preludium" till det som följer.

Under sömnen dyker en fråga upp ur hennes

undermedvetna  ( den lever alltså på djupet !):

"Begär ( inte Gud ) något mer av mig än mina

ynkliga små gärningar och mina önskningar.

Är han nöjd med mig?

Hon får ett jakande svar.  Therese vaknar av glädje.

Hon kommer alltid att se ett Herrens tecken

i denna dröm mitt i sin mörka prövning,

en garanti för äktheten i hennes väg.

Ty det är just i detta som hon ser sammanfattningen av sin "Lilla väg": att göra sitt bästa med "fattiga små gärningar" och för

övrigt "längta", alltså förtrösta på att Herren är nöjd med hennes oförmåga är nöjd med hennes

oförmåga och skall ge henne det som hon inte

kan förvärva själv.

Därför är denna berättelse en idealisk inledning

till Thereses "lila lära".

Låt oss se närmare på orden "fattiga små" gärningar.  De är inga ihåliga ord hos Therese

eller vanliga diminutiv föratt presentera

sakerna på mera charmerande sätt.

Som den äkta kontemplativa människa hon är

laddar hon sina intryck med mening!

Hon tror på det hon säger och är övertygad om

sin fattigdom och sin begränsning.

LITENHETEN är hennes livsklimat, men man anar vilket stort ädelmod som finns fördolt däri.

Litenhet är här ödmjukhetens djup,

självförglömmelse, utrymme för den Gud som

är större än det egna jaget, sanning,

beredskap att tjäna.

Sådana FATTIGA, sådana SMÅ har Jesus saligförklarat i sin Bergspredikan.
Therese ställer sig beslutsamt i deras led.
Hon ser de "små själarna" som en klass
privilegerade vänner till Jesus, ja, egentligen

den enda klass han håller av.

Om man inte blir som ett barn blir man inte

delaktig av himmelriket, säger han till varje människa  ( jfr   Matt 18:3 ).

Therese vill undvika varje sken av storhet.

Hon påminner om sin "otrohet", sina "svagheter",

sina "fel".

Ingenstans jämställer hon sig med de

fullkomliga.  Det är typiskt att hon i brevet utan

att tröttna stryker under uttrycket SMÅ SJÄLAR:

ända till sju gånger!

Det är där hon känner sig hemma! Det är för dem

hon skriver sin "lilla lära".   

Honn vet att de är legio.

I grund och botten skriver hon om den väg som

varje människa bör gå. 

4.   TILLIT OCH ÖVERLÅTELSE ÄR NYCKELORD

FÖR THERESE.

2.  GUD, DEN  OFÖRLIKNELIGE.

Therese konfonteras också med sin otillräcklighet på grund av den oändliga räckvidd hennes

kärlekslängtan har.

Älska, älska helt, oändligt, gränslöst:

sådan var och är hennes dröm.

Det är för detta som hon gjort sig fri.

Det är därför hon har blivit fattig på allt,

fri från sig själv, det är därför hon ber och vakar.

Det är hennes enda mål.

Men hon får mycket snart "sinne för det Oändliga".

PÅ sin professionsdag ber hon om "den

oändliga kärleken utan annan gräns än dig .....

En kärlek som inte längre är jag utan du,

min Jesus"   I sin offerakt bönfaller hon Gud

om den "fullkomliga" kärlekens "matyrium".

Manuskript B talar om kärlekens fullhet 

och nämner tiogånger denna kärleks #dårskap". 

Den kärlek hon överlämnar sig åt på detta sätt uppväcker ytterligare något inom henne.

Hon  upptäcker de latenta möjligheterna,

som slumrar i det mänskliga hjärtats djup

och som genom kärleken kan blomstra upp.

Som den unga kvinna hon är börjar hon njuta

smaken av kärleken till Jesus och människorna!

Här finns heller inga gränser!

Vid varje akt av kärlek känner hon en längtan:

"mera" och "på nytt"!

Hennes längtan tilltar hela tiden:

"Hjärtat förlorar inte sin naturliga ömhet därför

att man ger det åt Gud, tvärtom växer denna

ömhet genom att den blir renare och mera gudomlig"

"Med glädje känner jag att hjärtat vidgas

av kärleken till honom och att det förmår ge  ojämförligt mycket mera åt dem det älskar

än om det hade inkränkts till en självisk

och ofruktbar kärlek"

Varje vinst som kärleken har gjort skapar ny törst

och större kapacitet att dricka.

Varje erfarenhet av den kärlek somm hon ger och får ta emot framkallar hos Therese en längtan

att älska ännu mer intensivt.

Som er röd tråd genom hela Thereses liv i kärlek

går längtan efter att älska den Älskade

på det sätt han förtjänar: på ett i sanning värdigt sätt, och ge ett svar som överensstämmer

med den kärlek som hon älskas med,

ett svar där hon ger lika mycket som hon får,

utan att behålla något för sig själv.

Den ivrigt älskande Therese vill älska Herren

lika mycket som han älskar henne.

Men härmed viger hon sig åt ett gränslöst,

om än heligt, nederlag.

Vi älskar aldrig Gud så som han har älskat oss.

Han älskar oss altid först och mest.

Vi kommer aldrig att kunna återgälda

denna kärlek.

Vi måste alltid erkänna oss besegrade, ty

"Gud är större än vårt hjärta"  ( 1 Joh. 3:20 ).

Till honom riktar vi lovsången:

"Ty du alllena är helig.  Du allena Herre.

Du allena den Högste".

Likväl kan kärleken inte låta bli att sträva efter jämlikhet.

Johannes av Korset säger att "själen önskar

komma att älska Gud med samma renhet

och fullkomlighet som hon älskats med,

för att på så sätt återgälda honom hans

kärlek med sin egen" ( ..... )

"Denna jämlikhet har själen alltid åstundat,

både naturligt och övernaturligt,

emedan den älskade inte kan vara tillfreds

om hon inte känner att hon älskar lika mycket

som hon är älskad"

Therese inser med obönhörlig realism det faktum,

att vi aldrig kommer att kunna älska Gud SÅ

SOM han har älskat oss.

Vi kommer alltid att bli överträffade, vi kommer alltid till korta, vi måste alltid acceptera vår

kärleks otillräcklighet.

Vid sitt livs afton uttalar helgonet denna rörande

bekännelse:  "Din kärlek har alltsedan min barndom kommit mig till mötes, den har vuxit med mig,

och nu är den en avgrund vars djup  jag inte

kan pejla.   

Kärlek drar till sig kärlek, därför höjer jag min

blick mot dig, Jesus, den skulle vilja fylla den

avgrund som lockar den, men den är inte

ens en droppe i havet!......

För att älska dig så  som du älskar mig,

måste jag låna din kärlek, först då finner

jag vila"

Efter dessa refektioner kan man dra två slutsatser:

1.   Ödmjukhet är ett grundelement på Thereses väg

mot heligheten.

Människan måste ödmjukt acceptera sin

faktiska och oundvikliga ofullkomlighet.

Hon måste i sanning acceptera sig själv

sådan hon är. 

    

2.  Man ser hoppets betydelse.

Kärleken kan aldrig av egen kraft komma dit

den vill.  Det finns verkliga tillkortakommanden

och det är en omöjlighet att någonsin kunna

återgälda Gud med samma mynt,

med kärlekens mynt.

Gentemot honom står vi i alltid i skuld.

Dååterstår det endast att be, bönfalla, hoppas:

"Herre, värdigas låta din egen kärlek växa i mig.

Komplettera det som saknas i min kärlek.

Fyll mina tomma händer, ge mig ditt hjärta."